Jag är nu mitt i 3e året av UBS workshops på Rönnowskolan i Åhus. Jag har just påbörjat den tredje årskullen av berättare som går vidare till nivå 2 och 3.
Första året arbetade vi nästan uteslutande med att skapa egna berättelser. Det är mycket kreativt men tar lång tid. Fyra halvdagar var i minsta laget. Det är heller inte alla som klarar av hela processen att vara både författare och berättare.
Så andra året införde jag även färdiga förlagor av traditionella berättelser från hela världen. Fabula har massvis med sådana i en samling jag kunde printa ut, och ungdomarna fick välja en att arbeta med. (Men de som hellre ville kunde fortfarande skapa egna.)
Det gjorde det enklare för somliga och processen blev snabbare. Samtidigt tyckte jag att det minskade kreativiteten. Största nackdelen var att denna metod tvingar in hjärnan i ett skriftspråkligt tänkande som jag vill undvika. De traditionella berättelserna får vi ju främst tillgång till genom att läsa dem! (Paradoxalt nog.) Så i stället för författande kom det in en skådespelaraspekt: hur levandegör, och tillgodogör man sig, en text som ska transformeras till levande möte med publik? Det är också en svår konst.
I tredje nivån arbetade vi därför mycket med mim och kroppsspråk, och ”importerade” en speciell mimlärare (Antonio Rocha) för den sakens skull.
Nu inför tredje årskullen vill jag prova en ny metod. Jag vill få bort det skriftspråkliga helt och hållet, men samtidigt kunna finslipa berättelserna ur en litterär synvinkel. Vi ska arbeta med helt egenskapade berättelser och det beskriver jag mer i nästa inlägg.
Jag arbetar nästan enbart med traditionella berättelser med de unga. För att undvika att de fastnar i skriftligheten (som ju är ett helt annat sätt att uttrycka sig), så gör jag något av följande:
De får berättelsen i text men får bara ha den i ca en halvtimme och de får inte ta hem den. (När jag under mina år som berättarpedagog någon gång gjort misstaget att låta någon ta hem, så har det alltid gett sämre resultat, alltså stjälpt för berättaren istället för hjälpt).
De får berättelsen muntligt av mig, och återberättar den direkt. (Det äldsta och mest naturliga sättet att ta över en historia!)
Jag uppmanar dem att ta med muntliga berättelser hemifrån, de berättar dem för mig och arbetar sedan vidare på dem.
Jag har funderat på att ge dem historier på mp3, men aldrig kommit igång. Ett sätt att kringgå skriftligheten som jag vet vissa berättare använder sig av, är att ge berättelsen i text på ett annat språk, när de ska berätta den på svenska.
Ida
Tack Ida, bra synpunkter! det här med att tvingas översätta från ett annat språk är en rolig och listig idé som jag vill prova vid tillfälle!