Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘röst’ Category

Milica Gardasevic

Ung Kultur Möts, en festival där kulturutövande ungdomar möter andra ungdomar och där det är det egna kulturuttrycket som är det centrala. Mötet mellan ungdomar, mötet mellan uttrycksformer och mötet överhuvudtaget, är det väsentliga. ”Det här ägnar jag mig åt och jag tycker det är kul. Vad gör du?” En ganska så typisk dialog på UKM. Lördag den 27 mars gick UKM i Sundsvall av stapeln, på Pipeline, en ideell kulturförening med fokus på musiken, (gamla musikforum), för alla åldrar, med främst ungdomar som frekventa besökare.

UKM är organiserat i tre steg. På kommunnivå, för att gå till länsnivå och som mynnar ut i en riksfestival med ungdomar i kulturmöten från hela landet. UKM är ingen tävling. Det är heller ingen vanligt festival där föreställningarna är det viktigaste, även om det är därför man är där, för att visa sin egen kulturform. Det förekommer ofta kring-arrangemang i form av workshop och dylikt, under dagen. Förra året, 2009, höll jag i en berättarverkstad på länsfestivalen i Västernorrland.

Gårdagens festival var Sundsvalls eget UKM och många blandade bidrag hade anmält sig till att vara med.  Det kom in ett par efteranmälningar men programmet såg ut ungefär så här: Fyra musiknummer från stora scenen, två poesibidrag, ett filmbidrag och så en berättare, från lilla scenen. Samt tre konstbidrag i foajén och ytterligare fem musikbidrag, varav två rappare,  och en dansgrupp. Uppskattningsvis deltog ca: 40 ungdomar mellan 13-20 år, den ålderskategori som är aktuell för UKM.

Milica Gardasevic, 14-årig berättare, deltog med en egen berättelse om hur hon och hennes bror alltid skrämde barnvakten! Milica var den enda berättaren och vad jag vet så har det inte varit med någon berättare tidigare, på UKM. Hon fick rungande applåder av den 80 personer stora publiken, som mestadels var ungdomar. UKM är en rörlig festival så det liknar inte en traditionell berättarföreställning med en disciplinerad sittande publik. Några hängde vid ståborden, en del satt i trappstegen, andra lutade sig i knät på sin kompis och ytterligare några hade sjunkit djupt in i  soffhörnan. Men alla lyssnade intensivt till Milicas barnvaktshistoria.

Efteråt kom många fram till Milica och ville prata. En av de äldre killarna med långt hår, en av hårdrockarna, pratade länge med henne och berättade att han varit på förra årets workshop  jag hade i länsfestivalen och ville väldigt gärna att den workshopen ska vara med i länsfestivalen, om han går vidare vill säga.  En av rapparna sa spontant: ”Så där skulle jag aldrig våga stå och prata på scenen.”

En alltigenom lyckad kväll för Milica och för det muntliga berättandet. Min uppgift för kvällen var att hålla mig undan för Milica men ändå finnas i närheten. Målet för mig var att inte stå i vägen för mötet mellan kulturformerna och mellan ungdomarna. Ungdomar drar ungdomar. Bästa sättet att få ännu fler ungdomar på berättarbanan är att ge sig ut, med de unga som redan berättar, på arenor där andra ungdomar finns. Igår kändes det som en lysande strategi.

UKM är en festival för kulturmöten mellan ungdomar och ingen tävling. Trots det så ska 20 stycken personer väljas ut från varje kommun för att representera sin kommun i länsfestivalen. Gårdagen bestod av 16 bidrag och dessa bidrag innehåller olika många personer. Milica är ensam om sitt bidrag men hårdrocksgruppen Saigon Palace består av fyra killar. En uttagsgrupp minglar runt under kvällen och ska ta ut de personer som får åka till länsfestivalen i Ånge den 14 maj. Eftersom det inte är någon tävling så får man besked om det efter några dagar per telefon. Vi vet alltså inte ännu om Milica ska åka till Ånge på läns UKM eller inte. Men vi vet att gårdagen var häftig, med musik, dans, konst, poesi, film och berättande, i samma festival! För, med och av ungdomar!

Read Full Post »

Jag har nu en grupp på 7 elever som ska gå nivå 2 och 3 i ett svep. Sammanlagt 8 halvdagar. Så här ser planen ut:potatis4044

De första fyra gångerna går åt till att skapa minst var sin ny berättelse. Var gång fokuserar vi på en viss typ av berättelse. Första gången en rövarhistoria (som innehöll ett brott, ett djur, en doft) och som skulle sluta på Hudsonfloden vid det där planet som störtade i vintras men alla passagerarna blev mirakulöst räddade. Andra gången gjorde vi sagor, en rolig och en allvarlig. Tredje gången ska vi fokusera på sanna självupplevda berättelser. (Fjärde gången vill jag inte avslöja än.)

Varje saga som görs får upphovsmännen tala in på en digital bandspelare som jag har med. Utan manus så klart. Vi sitter runt ett bord. Man kan avbryta och ta om ifall man tappar tråden. Jag redigerar bort skräp och det värsta bruset (ähum, och då så, och han ba’) och spar filen så länge.

Denna workshopserie kommer inte (som sedvanligt) att utmynna i att ungdomarna uppsöker klasser på berättar-razzia. I stället kommer vi att bjuda in mindre grupper till biblioteket, där vi kan arrangera ett mysigt lyssnarrum. Då ska berättelserna framföras live, med kropp och själ. Samtidigt kommer jag att banda berättelserna i detta ”storformat”.

Redan nu håller jag på och lägger upp en Ning-sajt, ett nätverk där vi kan ladda in alla filer och alla i gruppen har tillgång till vårt arbetsmaterial mellan veckoträffarna.bandspelsl734043

De följande fyra workshopdagarna ska var och en arbeta med sin berättelse och göra en digital stillbildsfilm av den. Som utgångspunkt använder vi antingen ljudfilen tagen inför publik eller spelar in en ny (eller varför inte både och?) Vi kommer att leka med teckningar och föremål som vi fotograferar av och fogar ihop tillsammans med ljudberättelsen. (T ex kom vi igår på att bovarna i den första Hudson-filmen nog ser ut som potatisar. Då tar vi potatisar!)

Denna sista workshopdel ska utmynna i en visning av filmerna på storbildsvideo för en publik av jämnåriga. Filmerna lägger vi sedan in både på Youtube och här på UBS-bloggen. Och dessutom finns ju berättelserna kvar i det ursprungliga muntliga skicket.

Det här blir förhoppningsvis ett roligt sätt att skapa egna berättelser utan att hoppa in i det skriftliga. Vi använder röst och bild genomgående.

Read Full Post »

..och orden studsade mellan väggarna och lyssnarnas öron på Nackstagården decembermånadens första onsdagskväll. I fönstret sken ljuset från adventsstaken och lågorna från de levande ljusen påminde oss om den förestående Luciahögtiden.

Malin varnade oss för att arbeta på lussenatten. Då kan det gå illa. Kanske lika illa för den man som går runt och ropar ”Jag är en dåre, jag är en dåre” som Milica berättade om. Att vara sjöstjärna och vara kär i en lysande punkt på stjärnhimlen, det är inte alltid så lyckat. Robin har själv gjort berättelsen om den självgode Sjöstjärnan som inte har någon som helst självrespekt.  Dario tog oss med på Perseus äventyr och avslöjade hur Hodja gjorde när han fick ytterligare en gryta i sitt skåp.

Johanna trollband oss med sin berättelse om Älvornas gåvor, fick oss att småle åt De tre rucklarna och satte skräck i oss med sin inledningshistoria om Kroken. Andrijana gav oss ett gott skratt när vi återigen fick höra om hur hennes syster gav sina kläder mat och dessutom gav hon oss en bild av hur det kan gå om man Litar på Gud. Emilia som tillsammans med Andrijana hälsade publiken välkommen startade upp med en saga om Lejonets morrhår, bjöd på berättelsen om Sultanens livvakt och avslutade kvällen med en fin julsaga om en städande tomte.

En magisk och fantastisk kväll med härligt fika. Gott kaffe och hembakade lussebullar som serverades av Madde som dessutom var kvällens fotograf.  Men tråkigt nog så tog batterierna slut alldeles för tidigt! Ett stort tack till Madde för hennes insats.

Sju fantastiska berättare med en uppsjö av berättelser att dela med sig av. Och än har vi bara hört början!

Read Full Post »