Fredag
Fortfarande utmattade efter den långa gårdagen samlades vi på ”alliance fransais” där festivalen äger rum för en skolföreställning. Mats har tyvärr blivit sjuk under dagen och gick tillbaka till rummet för att vila men jag var en av berättarna på scenen inför tre skolklasser som var på besök. Det var underbara berättelser från Ghiva, Diane, Andrew, Alumbe, alla ackompanjerade av det helt sjukt grymma bandet som jag just nu sitter och lyssnar på då de värmer upp inför festivalkvällen. Det hoppade också spontant in då jag berättade om ”flickan som målade katter” och gjorde en fantastisk ljudbakgrund.
Efter detta kastade vi oss in i en Mutatu och skyndade iväg till Ngara Girls highshool och uppträdde för 400 17-18-åringar. De var en underbar publik, helt otroliga och vred sig av skratt då Hanna berättade hur Tor klädde ut sig till Freja för att få tillbaka sin hammare.
Sen bar det av tillbaka till Alliance fransais för det officiella öppnandet av festivalen. En berättare från varje land framträdde och det blev en färgsprakande kväll fylld av olika berättelser. Jag berättade Ficktjuven som blev något av en succé och jag fick till min glädje äntligen reda å var den kom ifrån! Det är en historia som berättats över hela världen, Diane hade hört den i USA, Mats har berättat den i Sverige, men så berättade Jeehva att hon hade hört den av sin mormor, och att hennes mormor sagt att det var en folksaga rån Laos. Där kan vi snacka om en berättelse som på kort tid rest över hela världen.
Lördag
Hakuna matata är ett ord på Swahili som ni alla vet (efter att ha sett Timon och Pumba i lejonkungen) inga bekymmer. Det är en del av den Kenyanska livsstilen och är uppfriskande avslappnande. Men ibland kan det vara tvärtom, vi har ännu inte haft en föreställning som varit mindre än en halvtimme försenad och lördagens första föreställning som skulle starta 10:00 startade istället 12:00. Detta innebar en massa väntande och en rekordsnabb lunch samt ingen tid för middag innan sista föreställningen.
Men när vi väl kom igång blev det en helt fantastisk dag! Vi var på Alliance girls highs school och de hade bjudit in ytterligare två skolor. Sammanlagt 800 exalterade ungdomar i publiken. Innan vi hunnit börja sjöng och dansade de redan i publiken, och när föreställningen satte igång blev de som galna. Aghan som håller i alltihop utmanade dem på dance off och jag, Mbui och Jeehva blev totalt nerdansade av tre sextonåringar med så mycket energi att man nästan ramlade av scenen.
Berättandet togs emot med vrålande bifall och då vi hade publikdeltagande svarade de som en enda röst. Alumbe bad mig att köra ficktjuven ännu en gång och även här gick den hem, en rolig detalj var att en av tjejerna efteråt gav den som exempel på en berättelse med sensmoral, att man skulle lära sig att inte stjäla. Jag undrar hur hon tolkat in det, jag skulle snarare säga att moralen är den motsatta.
Efter detta var det dags för Kenyas första Berättarslam, Jag var MC och 6 tjejer från de olika skolorna ställde upp. Elin var kalibreringsberättare (med den äran) och sen satt vi i en timme och imponerades av de 15-16åriga tjejerna som berättade från scenen för första gången. Jag säger bara en sak, Svenskar, se upp när vi får till VM i berättarslam!
Vi förstod snart att Kenya är ett Iland för muntligt berättande i familjen och i skolan. Traditionen är levande på ett helt annat sätt och dessutom har de ett obligatoriskt ämne i skolan som heter ”Oral litterature”. Så efter föreställningen hade de genomgång av de tre kortformerna (Riddles, Tungtwisters och Jesting) och de sju berätelse formerna: Myths, legends, tricksters, human narrativs, animal stories, dilemma stories och explanatory narrative. De hade alltså lektion i allt detta, och roligast av allt var nog ”Jesting” som går ut på att förolämpa sina vänner på kreativa sätt, at narras eller dissa. Typ ”Tu är så ful att om du speglade dig i en vattenpöl förvandlas den till stinkande dy”, klassen delades upp i grupper som sen förolämpade varandra på det mest kreativa sätet. Ett otippat inslag i en skolan som annars är hårt disciplinerad, med skoluniformer, stängsel runt skolan och lärare som får aga barnen om de inte sköter sig.
Allt som allt var besöket på Alliance school resans stora höjdpunkt och Elin och Hanna bytte tills sig mänger av facebookkontakter 🙂 och Elin lärde dem alla att sjunga en svensk folkvisa.
Det svensk-kenyanska utbytet för unga berättare har nu börjat på allvar!
Kvällen avslutades med en offentlig föreställning där Mats tog in Elin som sjöng samma underbara folkvisa som introduktion på hans romantiska berättelse som de två älskande som förenades i likkistan.
Söndag
Förmiddagen är en workshop med ett gäng kenyanska sjuttonåringar, vi jobbar fram gruppberättelser och avslutar med en berättartävling för de lite mer erfarna berättarna. Sedan var det dags det festivalens sista två pass med föreställningar, och det är otroligt hur man trots utmattande trötthet kan väcka fantasin till liv och lyssna vaket till berättelser i fyra timmar till. Det sista passet var unga och oetablerade berättare på scenen där även jag, Hanna och Elin gjorde av med all kvarvarande energi!
Mycket var blandat med stå upp komik och även om det ibland blev lite mycket sökande efter skratt på skratt så kändes det uppfriskande. Uthungrade gav vi oss sen iväg på jakt efter mat och lyckades få resans bästa måltid på Safari club.
Måndag
Sista dagen i Kenya och vi var fast bestämda på att göra det till den längsta. Det började med en avslutningssession med alla de inbjudna berättarna. Vi sjöng och sammanfattade festivalen samt gav idéer till arrangörerna om vad som kunde förbättras till nästa år samt byggde en framberättad skulptur av våra minnen.
Efter det åt vi lunch tillsammans och sa adjö till de flesta av berättarna. Sen tog Titi, Kweya och Patric med oss på shoppingrunda, i Nairobi får en musungu (utlänning) alltid tredubbla priser då de försöker shoppa, så de hjälpte oss att få billigare souvenirer. Vi tog en läsk på Nationalteaterns terrass, ett sjukt trevligt ställe där alla artister hänger. Jag träffade en musiker som hade en harpa som saknade strängar, så jag lovade att kolla med mina harpkontakter om jag kunde ordna nya åt honom.
Sen packade vi allt på hotellet och gick ut för ännu en middag på Safari club tillsammans med våra vänner från Kenya och Uganda som ännu inte hunnit resa.
Till slut letade vi runt halva Nairobi för ett ställe där man kunde dansa på en måndagkväll, vilket inte var lätt. Där höll vi till slut vårt löfte och dansade natten lång. Vi sa adjö till våra kenyanska vänner, och jag gav dem varsin mungiga som avskedspresent. En timmes sömn hann jag sen med innan vi satte oss i taxin mot flygplatsen för den långa resan tillbaka mot Sverige!
Nu ska jag vila några dagar och i helgen blir det berättarstudion och så får jag äntligen träffa min efterlängtade fru.
Kenya har varit helt fantastiskt, fullt av nya upplevelser, kulturkrockar, men framförallt har jag sett att människor är de samma över hela världen, vänliga, kreativa och gästfria. Den här resan kommer att bli ett minne för livet och jag har redan lovat dem att komma tillbaka nästa år. Dessutom är det nu klart att vi kommer att få besök av nårga av Kenyanerna på Fabula festivalen i Oktober.
Kwahiri mina vänner! Jag avsluta med en bild som sammanfattar hur hårt Hanna och Elin jobbat under resan. Förlåt tjejer, men jag kunde inte låta bli att lägga upp den 🙂
Vi ses i Sverige…
Ung Berättarscen 